Jag är väl galen.

Tänker mycket!
Tänker mycket!
Nu undrar jag varför det inte kommer en massa flyktingbarn från Afrikas Horn.

Jo jag tror att de stackarna har inga pengar att skicka iväg sina barn.

Arabstaterna har mer pengar och kan skicka i väg ett barn till Europa.

Det är egentligen inte konstigt att det blivit som det är idag.

Vi här uppe i norden med vår värdelösa invandrarpolitik.

Folk som kom hit på 1990-talet fick inte lova att arbeta.

Minns vad en flyktinghandläggare sa till mig en gång.

-Det går runt en massa tickade bomber i vårt samhälle.

Så sant han hade.

Nu fort måste det göras något radikalt så att inte terrorhandlingen i Norge upprepas.

Det kunde ju lika gärna hänt här i Sverige.

Invandrarna måste integreras i samhället och vi svenskar

måste få lov att vara med och påverka invandringspolitiken.

Att vi har fått en massa getton kan inte accepteras.

Flyktingar som kommer till landet skall inte automatiskt få fast arbets och upphållstillstånd.

Målet måste vara att människor hjälps att bo i sina egna länder så att de slipper fly av olika skäl.

Högerextremistiska åsikter kan heller inte accepteras.

Och invandrare bör ta seden dit de kommer även om de naturligtvis skall ha rätt att ha sin egen religion.

Paus igen!

Nu tar jag paus från bloggandet igen.
Måste tänka.
Måste drömma.
Måste äta glass och marängswiss.

Sätt från utsidan

Så här ser min "nya arbetsplats" ut från utsidan och jag vill lova att det var varmt på insidan också.

Väldigt varmt trots att alla dörrar och fönster var öppna.

Det här fotot tog jag på midsommaraftonen.

Projekt

Idag har Sebastian varit här och hjälp oss med att klippa nere på vägen.

Så jäkla duktig han är den pojken och vilka blåsor på händerna han fick,trots arbetshandskar, och vilken träningsvärk han kommer att få i morgon,men han blev klar innan mamma kom och hämtade han.

Själv gick jag långpromenad med Otto och var nere på Skepplanda tvätteri.

Mening är att jag skall arbetspröva där.

Mina arbetsuppgifter blir att lägga upp ett dataprogram för tidrapporter,löner och fakturering.

Idag har de allt på vanliga papper.

Hur stenåldersaktigt som helst.

Det här blir min nya utmaning.

Verkar ju spännande.

Något helt annat blir det ju.

Jag var himla tydlig med mina handikapp och läkarbesök på olika sjukhus.

Planeringen är att jag skall sätta mig ner med en av ägarna fredagen den 12 augusti och från där går vi vidare.

Nästa vecka har jag en massa läkarbesök inplanerade för såväl mig själv som Otto.

Som ni ser så går jag vidare i livet.

Det är som det är.

Så säger folk omkring om man frågar hur dom mår.

-Det är som det är,får man som svar.

Ja det är som det är.

Det är förskräckligt,men jag överlever detta också.

Men det som skedde med Maja.

Just hur hon såg ut fick mig att minnas min dotter.

Detta hemska syn.

Vår dotter blev skalperad och jag såg henne.

Inte just då kanske,men efteråt.

Jag minns vad läkaren från drottning Silvias sjukhus sa.

Ok hon visste nog heller inte vad hon sa.

-Allt går att dölja med en lugg,

hallå.hon helt förändrad.

Bara gips överallt.

Det enda som var likt var hennes sommarskitiga fötter.

Å vad jag älskade dessa fötter.

Som en liten fågelunge i den stora sängen.

Lilla gumman,jag vill byta plats med dig.

Inte sjutton skall du ligga här och plågas.

Finns inte på kartan.

Inget kunde jag göra.

Fan jag hatade mig själv.

Varför hade hade jag släppt iväg henne?

Varför?

Varför?

Varför blir allt så fel?

När jag såg Majas öga som var utanför kroppen så såg jag lilla Frida!

Min lilla nioåriga dotter.

Det är tungt just nu, riktigt tungt,fast jag överlever,tror jag.

Så går mina tankar idag.

Som en liten fågelunge var Maja.

Jag kunde inte skydda henne heller.

12 timmar

Ja det var ungefär den tid jag fick med Maja.

Vid 13 tiden i går söndags var Otto och jag och hämtade Maja.
Hon hade inte vuxet mycket sedan jag såg henne vid 8 veckors ålder.
Resan hem gick bra och Maja sa inte ett knyst i kattransporten.
Väl hemma så åt hon lite mat.
Sedan fick hon börja lära sig lite om sitt nya hem.
Otto,visst var han intresserad och lite på,
men han lugnade sig och verkade vara okey med att Maja var här.
Lite jobbigt blev det under kvällen för jag fick bära Maja till maten på bänken varannan timme och så ner på kattlådan i källaren.

Vid 22 tiden gick vi och la oss.
Maja fick ligga mellan maken och mig.
Hon kröp ihop vid mitt bröst och somnade.
Otto hoppade upp och la sig vid mina fötter som vanligt
och så somnade vi alla fyra.

När klockan var 1 på natten hände något som jag har fruktansvärt svårt att skriva om.
Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände allt gick blixtsnabbt.
Otto kom upp och klappade till Maja.
Jag skrek till tror jag och kollade Maja.
Hon ryckte till i alla fyra benen och så var hon död.
John vaknade och vi kunde bara konstatera att hon var död.
Inte en droppe blod men ena ögat hade poppat ut.
Jag bar ner henne i källaren och försökte återuppleva henne,
men det gick inte.
Maja fick ligga kvar på den mjuka filten till morgonen.
Då var hon helt likstel.
Jag kan inte beskriva hur ledsen jag är.
Hela dagen har jag bara gråtit.
All kraft har bara runnit av mig.
Ring inte till mig för jag orkar bara inte försöka prata om det.

Jag är så ledsen.

Den 22 juli 2011

Den dagen kommer vi aldrig att glömma.
Det var då en högerextremistisk terrorist
dödade en massa oskyldiga ungdomar i Norge.
Vilket hot mot demokratin!
Det är så svårt att ta in vad som hänt.
Helt enkelt en fruktansvärd händelse i grannlandet Norge.

Fan igen!

Min jävla ADHD drar igång mig.
Måste andas!
Måste få en chans att tänka efter.
Inte fatta förhastade beslut åt ett eller andra hållet.
Andas.
Andas
Tänk qigong.

Dra in luften genom näsan och andra ut.

Glöm att gubben försöker skrämma dig med ormar.

Du är ju inte ett dugg rädd.

Tänk andning!

Hela jävla tiden!

Men maskinerna fixar jag mellan andningen.

Oslo får klara sig utan mig ett tag,men finns i minna tankar.

Fan jag visste direkt att det var skit.

Nu är dom här också,

dom jävla terroristerna och vi blev tagna på sängen.

Hallå för fan!

Hela jävla tiden måste jag vara på min vakt.
Går och lullar runt i vår trädgård och pillar med mina växter.
Helt plötsligt kommer maken och säger

-Skall vi inte bjuda in de och de.

-Hallå,alltså.

 Vi kunde inte resa till Värmland,men vi kan ha gäster.

 Vad är skillnaden?

 Jo det är jag som gör jobbet.

-Näe,säger maken.

-Diskmaskinen diskar,tvättmaskinen tvättar,dammsugaren

 dammsuger.

-Och vem fan sköter maskinerna?

-Vem matar dem?

Maken tror att allt sköter sig själv tydligen.

Idag lyckades han iallafall elda trots att det  var +25 grader ute.

Jobbigt?

Bara förnamnet.

Tur att han går och lägger sig vi 20 tiden.

Och han tror att han skall bli 93.

Han kan ju inte hålla värmen vid 73.

Jesus va jobbigt,men jag fick ju undanröjt hans eventuella grillfest.

Bjuda in en ung familj och bara tro att allt klarar sig själv.

Hallå!

Boulefesten har jag ju undanröjt.

Herregud förra året fick jag fixa allt och plocka upp gubben och resterna efteråt.

-No More,sa jag då och det står jag för.

Fy fan!

Och så är det terrorangrepp mot Norge.

Tror inte maken riktig fattar innebörden.

Visst han är norrman och han tror sig veta allt om Norge.

Jag är inte helt övertygad.   
Förbannad som vanligt.
Normaltillstånd tydligen.

Längtan

Nu längtar jag jättemycket efter söndagen då vi får lov att åka och hämta Maja,vår kattunge,som då är 12 veckor och leveransklar.
Det skall bli så spännande och härligt med en kattunge i huset.
Förhoppningsvis blir Maja duktig på att fånga möss så vi slipper oönskade besök av dessa otäcka gäster.

Nu har det blivit jättekonstigt med ersättningarna igen,
men åt motsatt håll.
Nu har jag blivit beviljad såväl akassa som sjukpenning.
Jag fattar inte nått.
Klart att jag får ju återbetala akasseersättningen,
men det var då sjutton att det aldrig kan bli rätt någon gång.
Antingen får jag ingen ersättning från något håll,
eller så får jag dubbla ersättningar.

Otto SKALL bantas nu!
Han måste ner en 2-4 kilo.
Viktnedgången skulle göra gott för hans leder
och då skulle han ju få det lättare att röra sig.
Nu tror jag att detta har gått in hos såväl husse som matte.

Atrosx2

Igår var det dags för veterinärbesök igen.
Otto har senaste tiden haltat lite mer än vanligt.
Det är helt okey när vi är ute och går men när han vilat lite så har han svårigheter att gå innan han,så att säga,fått igång lederna.
Med Otto har det ju varit så att han haft problem med sina armbågar sedan han kastade sig utför källartrappan vi 12 veckors ålder.

Skadan som han då fick i höger armbåge var ju väldigt omfattande och krävde en stor operation.

Jag förstod ju redan då att detta skulle inte bli lätt för han,stackars liten,men han har jobbat på,med smärtor av och till.

Ingen bra början som hund.

Detta har han sedan haft som handikapp förstås.

Därför har Otto inte varit en "jobbig" hund som Olle,mer stillsam av sig,så att säga.

Flera gånger under Otto fyra år har det blivit besök hos veterinären.

Så igår var det dags igen.

Nu blev det röntgen av bägge armbågarna.

Jag visste ju redan innan,då resultatet blev ju inte speciellt överraskade,atros i bägge armbågarna.

Inte alls bra för en fyraårig hund.

Det här kommer att förkorta hans liv.

Otto kommer aldrig att bli lika gammal som Olle.

Gäller att njuta av dagen.

Väldigt tråkigt!

Försöker låta detta sjunka in.

Hemska tanke!

En dag i taget!

Men nu så får han sprutor med början i tisdags

och skall så ha i 4 veckor.

Sedan är det ny mat och och inget "godis" vid sidan av.

Slutätit med husse.

Det blir tufft speciellt för oss,men om Otto går ner några kilo i vikt så kan hans atros hållas under kontroll längre.

Det är typ samma behandling som för oss människor.

Diet,för att få ner vikten.

Foder med glykosamin.

Träning.

Smärtlindring vid behov.

Billigt blir det inte trots att han naturligtvis är försäkrad.

3100 kronor maten inkluderad.

Allt inställt

Jo så är det.
Jag vill som vanligt så mycket,men när det väl närmar sig så backar jag ut.
Det är fan att ha en social fobi och dessutom svårigheter att prata.
Då blir det att jag går runt i urskogen med vovven när jag tar mig ut ur huset.
Att gå i skogen är en lisa för min själ.
Att träffa människor är rena rama motsatsen.
Det är väldigt svårt att förklara detta motstånd som jag har.
Alla andra älskar att träffa folk och socialisera,men inte jag inte.
Pest och pina är det för mig och inte verkar det bli bättre med åren,snarare tvärtom faktiskt.

Fast när maken fyllde år här i veckan så hade vi huset fullt.
Först kom Emelina på moppen,sedan ett par kompisar till henne i bil.
Så kom Patrik i lånad bil och därefter dottern,dottersonen övningskörde, och till Ottos stora glädje kom Totte.
Tyvärr regnade det hela tiden.
Nej det vräkte ner så vi fick vara inomhus.

På fredag morgon fick jag äta prinsesstårta till frukost.
Det är allt bra skönt att bli gammal när man utan
något som helst dåligt samvete äter prinsesstårta till frukost.
Det kan jag verkligen unna mig då jag har gått ner 7 kilo sedan i våras,allt beroende på den stress och press som arbetsprövningar hit och dit innebär.
Och nu är det ju snart dags igen för ny arbetsprövning.
Puh!

Födelsedag

Idag fyller maken år och som tur var så kom Emelina och grattade.
Det blev väldigt uppskattat.
Flaggan hissad och prinsesstårta på plats.

Tydligen så skall jag arbetspröva på Skepplanda Tvätt,eller det kanske jag redan sagt.
Ja,jag skall ju träffa en av ägarna den 29 juli.
Det är ju nära och bra iallafall.
Jag kan ju cykla om jag vill,för det är bara tre kilometer dit.
Vi får se hur det blir.
Gäller att inte ta ut något i förskott.

Bloggpaus

Han bad inte om att få komma till dig.
Han kom till dig för att ge dig vänskap då andra sviker, sympati då andra är emot dig,
trofasthet då andra baktalar dig.
Han kom för att ge dig kärlek då du känner dig utelämnad, sällskap då du är ensam.
Han älskar dig mer än någon annan!

/Din vän hunden

Lite sommarpaus

Som ni kanske märkt så är här dåligt med uppdatering för tillfället,men det finns så mycket annat att göra dessa fina sommardagar.
Dessutom har jag problem att kommentera andra bloggar via mitt iGooglekonto och det är störande.
Jag har även hört att det är flera bloggare som haft problem med att kommentera.
Vad är detta för konstigheter?

Slut på spektakler i Ryk.

Ända sedan jag träffade min make har jag ställt upp på allt,ja jag säger ALLT,men nu är det SLUT!
Jag orkar inte med att göra allt på tomten bara för att det skall komma någon från Norge,eller någon annanstans ifrån bara för att INSPEKTERA hur vi har det.
Det jag gör här hemma gör jag för mig själv,inte för någon annan.
Om jag städar inne,eller klipper gräs,eller putsar fönster,eller rensar ogräs,så gör jag det för att jag vill det,inte för att det kall komma inspektion.
That`s It!
Så jävla trött!
Behöver semester!
De som jobbar inom vården arbetar ju typ 8 timmar
sedan har de ledigt 16 timmar.
Jag arbetar dygnet runt.
Nu behöver jag och Otto lite semester från maken.

Maja

Min överraskning heter Maja och är en långhårig kattunge på 4 veckor.
Otto och jag var och tittade på henne i tisdags,vilket för övrigt
var Ottos fjärde födelsedag.
Jag ville ha med mig han så att jag kunde introducera kattungen
Maja med Otto på hennes hemmaplan.
Otto tyckte att Maja var väldigt liten och så otäck när hon fräste mot han.
Oj va rädd han blev.
Han gick och gömde sig bakom mig.
Men det kommer att bli så bra.
Vi får vänta med att hämta Maja tills hon är 12 veckor.

Igår var det nio månader sedan Olle gick över till regnbågsdalen.
Hoppas att han har det fint där.
Jag brukar gå ner till hans och Charlies grav och snacka
lite med dem inimellan.
Pratar med dem samtidigt som jag plockar bort lite ogräs,
eller vattnar.

Här prövar Maja Ottos bilbur.