Det kunde jag tidigare.
Jag kunde till och med busvissla,det kan jag inte längre,men det är inget jag sörjer.
Det kan man definitivt klara sig utan,men det är massa andra saker som jag saknar.
Att inte kunna sätta sig i cafeterian på sjukhuset och käka en
ostmacka t.e.x.
Det funkar inte!
Att gå ut på en restaurang skall vi bara inte prata om. Det är totalt uteslutet.Jo jag skulle väl kunna äta en soppa.
När jag skall dricka något så måste jag hålla en pappersnäsduk under hakan för att inte spilla på bröstet.Glöm vita kläder!
Nästan alltid så får jag ändå fläckar av kaffe på tröjan,så det gäller att tänka på vad man har på sig och om det är värt det.
Fast man lär sig att leva så här också.Visst gör man det!
Dels tar det alldeles för lång tid och så vill jag inte sitta och
slita sönder mackan i så små bitar som behövs för att jag skall få in den i munnen.
Sedan vill jag inte utsätta mig själv och andra för detta sölade
som det oftast tenderar att bli.
Äta får jag göra hemma då det finns tid och möjlighet.
När man utförde den allra första operationen i min mun så skar
de tvärs igenom läppen,men mot hakan och bort till vänster öra.
Jag hade inte en aning om hur svårt det skulle komma att bli då man skar upp läppen.
Den rörlighet som fanns tidigare i läpparna kommer jag aldrig att återfå.Inte känseln heller.
Vill än en gång tala om att jag skriver allt detta som en sammanfattning som jag behöver för mig själv och för den nya läkaren som jag skall träffa någon gång i slutet på månaden.
http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Munhale--svalg--och-strupcancer/
Jag kunde till och med busvissla,det kan jag inte längre,men det är inget jag sörjer.
Det kan man definitivt klara sig utan,men det är massa andra saker som jag saknar.
Att inte kunna sätta sig i cafeterian på sjukhuset och käka en
ostmacka t.e.x.
Det funkar inte!
Att gå ut på en restaurang skall vi bara inte prata om. Det är totalt uteslutet.Jo jag skulle väl kunna äta en soppa.
När jag skall dricka något så måste jag hålla en pappersnäsduk under hakan för att inte spilla på bröstet.Glöm vita kläder!
Nästan alltid så får jag ändå fläckar av kaffe på tröjan,så det gäller att tänka på vad man har på sig och om det är värt det.
Fast man lär sig att leva så här också.Visst gör man det!
Dels tar det alldeles för lång tid och så vill jag inte sitta och
slita sönder mackan i så små bitar som behövs för att jag skall få in den i munnen.
Sedan vill jag inte utsätta mig själv och andra för detta sölade
som det oftast tenderar att bli.
Äta får jag göra hemma då det finns tid och möjlighet.
När man utförde den allra första operationen i min mun så skar
de tvärs igenom läppen,men mot hakan och bort till vänster öra.
Jag hade inte en aning om hur svårt det skulle komma att bli då man skar upp läppen.
Den rörlighet som fanns tidigare i läpparna kommer jag aldrig att återfå.Inte känseln heller.
Vill än en gång tala om att jag skriver allt detta som en sammanfattning som jag behöver för mig själv och för den nya läkaren som jag skall träffa någon gång i slutet på månaden.
http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Munhale--svalg--och-strupcancer/
Hej Tjejen. Jag tycker att du är så tuff. Om folk bara visste vad tålamod egentligen är. Jag kan egentligen inte heller uttala mig om det, men jag är säker på att du kan.
SvaraRaderaJag tycker utveckligen med FB och Blogg är helt fantastisk, och jag uppskattar så att kunna ”vinka” lite till folk jag känner varje dag om jag vill, och bli vinkad till. Kramisar, Björg
Jag läser, försööööker vekligen leva mig in i din vardag, men det går inget vidare alls. Ledsen blir jag OCH mycket förundrad över hur du tar dig igenom allt detta svåra smärtsamma, min Fighter till bloggvän!
SvaraRaderaKram från en av dina beundrare!