Vem är då jag?

Jag är en helt vanlig kvinna på 61 år.
Så tycker jag själv iallafall.
Men mitt liv är ju inte varit en räkmacka precis.
Det startade på en kökssoffa hemma hos mormor och morfar.Morsan hade dolt sin graviditet och någon farsa fanns inte heller.
Jag fick bo kvar hos mina morföräldrar några år.
Morsan hittade en ny man.En riktigt bra en som accepterade mig som sitt eget barn.
4 bröder fick jag,varav den siste adopterades bort direkt efter födseln.
Alla mina bröder föddes även de hemma.
Att föda hemma var ovanligt även då,men då morsan led av läkarskräck så fick det ske hemmavid.
Jag kan aldrig glömma den bror som adoperades bort,men vi hade stora familjehemligheter så han fick heller aldrig veta vem hans biologiska föräldrar var.
Vid 15 årsålder flyttade jag hemifrån och började arbeta som aupair i England.När jag fyllde 18 fick jag till sjöss där jag träffade min man.
Vi fick två barn,en pojke och en flicka.
Idag är de vuxna och har skänkt mig 6 barnbarn so far.Tre underbara killar,två som blir 18 år i år och en kille som blir 14 i år.Sedan är det tre lika underbara tjejer,den största blir 16 i år och de små tjejerna blir 5 respektive 3 i år.

Ja här kanske jag får korta ner lite om mitt liv.
Det har iallafall varit minst sagt väldigt turbulent.
1982 inträffade nog det värsta i mitt liv.
Vår dotter råkade ut för en fruktanvärd olycka,hon blev totalskalperad.
Hon var bara 9 år och hade precis påbörjat sitt sommarlov och var med sin morfar på hans jobb och så var olyckan framme.
Nu gick ju allt väldigt bra,men det skulle till massor av sjukhusvisteler och operationer.

De senaste 6 åren har mitt liv präglats av egen och makens sjukdom.Bägge fick vi cancer.Jag fick något så ovanligt som mandibulär cancer,cancer i munnen,men massor av lyckade och misslyckade operationer vilket jag inte är klar med.Maken fick en mer vanlig form av cancer,prostatcancer.Så har jag ångest/depressioner.
Jobbet blev jag av med när jag fick cancer så nu har jag hamnat till försäkringskasseträsket.

Men jag är en väldigt enveten människa och har väldigt svårt att bara lägga mig ner och ge upp.I dag tar jag en dag i taget.Det är då jävligt underligt att det skall ta så lång tid innan man lär sig något,
men jag är inte ledsen för det.
Det gäller bara att gilla läget.